"I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud och ordet var Gud."
Textraden ovanför kommer från Johannesevangeliets första kapitel och första vers. Kovach och Rosenstiel citerar de två första delarna av denna inledande mening men inte den sista "...ordet var Gud". Det kanske inte har betydelse eller så har det just det. Så här i pingstider kanske just ett bibelord kan leda denna blogguppgift om relationen mellan "gammelmedier" och nya sociala medier till nya perspektiv.
Johannesevangeliets första vers brukar analyseras på sätt att "ordet" ska tolkas som "Jesus" dvs att i begynnelsen fanns Jesus och Jesus var hos Gud osv. En messsias, frälsare som alltid funnits och alltid kommer att finnas med makt att jämställas med Gud. Så hur är det med ordet? Journalismen och yttrandefrihetens minsta och mest beständiga byggsten med bilden som dess markör och känslomässiga präglare. För är det egentligen någon skillnad mellan de sociala medierna och de s k gammelmedierna i sig? Det är intressant att notera att i denna uppgift så antyds det att de journalister som företräder gammelmedier skulle representera en högre grad av objektivitet och inte stå för ett oberoende till marknadsmässiga intressen. Är det inte möjligt att det skulle kunna vara just tvärtom?
Kovach/Rosenstiels "Elements of journalism" bygger på ett projekt som under tre år bl.a intervjuat allmänheten, journalister och studenter om deras syn på journalism. De konstaterar tillsammans med vad andra historiker också pekat på att mkt av vad som formar en nyhet är tidlös och universiell. Det skvaller vi förfasar oss kan iakttas på ristningar i sten likväl som på bloggar. Den stora faran är omedvetenheten om den egna förmågan att avgöra vad som egentligen är falskt eller sant. Den kritiska journlistiken tycks enligt min mening verkar snarast tro att det är detsamma som hånfullhet och svartvita förhållanden. Och för att återgå till om gammelmedia verkligen kan anses vara mer oberoende än nya medier så kan vi ganska enkelt peka på att de flesta dagsmedier är beroende av presstöd, ägs av monopol eller är partiägda i någon form. Det är möjligt att Sverige är mer skonat än många andra länder men det räcker att åker till Italien för att få ett frapperande exempel på "intresseägd" media - detta oberoende av formen för nyheterna.
Kovach/Rosenstiel ger ett exempel på de händelser som föregick Walesas och Solidaritets maktövertagande i Polen där radiokanaler med kritiska inslag för ett ögonblick tystnade. Det kommenteras med att tystnaden numera, och till viss del redan då, inte längre kan bli total eftersom andra medier kan ge utrymme för nyheter och vittnesmål att tränga ut. I det sammanhanget vill jag gärna påminna om händelserna i Burma där mobilkameror kunde förmedla händelserna i näst intill realtid. Och det kanske är den egentliga skillnaden mellan nya och gamla medier - att vi får en allt kortare tid att bearbeta informationen. Det blir svårare att få en överblick och mer osäkerhet om vilka som utgör källan. Fast har vi inte alltid varit det egentligen. Det sägs att det var Karl XIII som planterade ut en "nyhet" om att det var något mystiskt med prins Karl August dödsfall vilket ledde till massakern av Axel von Fersen. Då användes den tidens medier - lösblad och sånger.
Förtjänstfullt är att Kovach/Rosenstiel pekar på att pengar kan utgöra ett minst lika stort hot mot den fria pressen som en totalitär stat. Det är annars lätt att peka på Kina, forna Sovjetunionen m fl som "The bad guys" men glömma demokratiska staters ofta monopoliserade mediasfärer.
Varje tid har haft sina brytningstider men något har varit tämligen konstant - människors intresse av att få veta vad som händer "på andra sidan kullen" som Kovach/Rosenstiel benämner och att det skett en vågrörelse mellan fria nya medier och monopol. Tänk bara på 50-60-talets fria radiostationer i USA som spelade "svart musik" och som fick ett enormt genomslag eller bloggar, facebook som numera alltmer befolkas av myndigheter och vana debattörer.
Min slutkläm är att det inte är tekniken som är avgörande för journalistikens karaktär och moral utan den eller de som uttalar och formulerar orden. För att orden har makt är det väl ingen tvekan om eftersom vi idag firar pingstafton utifrån en nyhet från ca 80 e kr då ett antal personer påstod sig ha fått ett uppdrag att bilda nya församlingar och att det skedde genom att de kunde tala språk de tidigare aldrig kunnat tala. Glad pingst kamrater - nu gör jag lördagkväll!
lördag 22 maj 2010
tisdag 27 april 2010
Media en del av samhällets krishantering?
Ett kärt ämne för en utredare med medicinsk kompetens - medias roll och betydelse för medicinska händelser. Det finns enligt min mening en fascination och en skräckblandad förtjusning inom två vanliga områden i vår omvärld - det är luftburna smittor och reproduktion. Det har under historiens gång fått såväl erfarna journalister som politiker/makthavare att agera oerhört irrationellt. Tendens finns att rädslan för det okontrollerade tar över allt förnuft. Låt mig ge några exempel:
1. Hiv/aids - bögpesten. Bara begreppet "bögpesten" som var ett journalistiskt skapat begrepp satte agendan för en stor del av 80-talets backlash för jämställdheten för personer i samkönade relationer. Ordet "pest" fick många att se en massdöd sprida sig och med den krav på isolering och avskiljande. Samtidigt bidrog uppmärksamheten till att krav på reformer som partnerskap m m blev verklighet genom motiveringen att det skulle bidra till monogama relationer. (Se Edenheims avhandling "Begärets lagar"/ D-uppsatsen "Styr lagom! - S. Rolfner Suvanto). Det sätt på vilket nyheterna rapporterades hade en stark historisk koppling till medeltidens spridande av information kopplat till människors beteenden. Digerdöden ansågs t ex ha en koppling till tärningsspel (Se Dick Harison - "Digerdöden")
2. Fågelinfluensan var den influensa som föregick "svininfluensan", och inom parantes utan att den ens hade blivit en smitta mellan människor, och som jag menar skapade den journalistiska bevakning som vi har idag när det gäller "risk/krisjournalistik" - att varannan dag skriva ned företeelsen och eventuellt varna för det åtgärder som vidtagits och varannan dag skriva ned beslutsfattare för att man ingenting gjort och att människor därför riskerar att fara illa. Fågelinfluensan lanserades som en ny företeelse och föga utrymme gavs åt att alla influensor har sitt ursprung från fåglar i sydostasien. Trycket i denna debatt blev så stort så att trots att ingen influensa egentligen fanns så avsattse 250 miljoner kronor till vaccin och ett stort lager antivirala medel införskaffades.
3. Så kom svininfluensan och där varannan dags journalistiken fick sin kulmen - kvällstidningarna alternerade mellan att ha svarta rubriker om du kan bli förlamad av vaccinationen (jisses, vi är alla vaccinerade med tuffare saker sedan barnsben) och att du riskerar att bli utan vaccin. Konsekevensen som jag ser det som en av de som ska stå för en korrekt information om medicinska företeelser är att stor tid får läggas ned för att hantera media och mindre tid till att informera dvs fokus blir att hantera desinformation. Jag tror att exemplet om användarnas egen nätkommunikation blir som den blir är att dubbla budskap leder till att inget blir trovärdigt.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel och jag vill understryka att media har och ska ha en granskande roll. Men - i en situation där en riktigt stor pandemi skulle uppstå med snabbt förlopp menar jag att mediavärlden måste inse att man har ett samhällsuppdrag som innebär att förmedla torr men viktig information. I en krissituation måste vi veta att detta inte är en löpsedelssäljare. Återigen vill jag återvända till att valet av nyheter oftast inte är problemet utan sättet att förmedla dem.
Jag har under denna kurs med stort intress tagit del av våra diskussioner om regler för löpsedlar, pressetik m m. Jag har tänkt att detta måste vara en del av journalisters utbildning och vardag. Och visst, jag har inte varit alldeles blåögd men jag har alltid trott att det går att resonera om saker och ting, även med journalister. Men så arbetade jag med en "het" rapport och befann mig plötsligt i en situation där jag en måndagsmorgon vaknade av att Ekot rapporterade om min rapport (var ej klar) utifrån en SvD artikel och där Ekot skruvade uppgifterna med tillägg så att det blev "Socialstyrelsen har sagt ..." En hel dag ägnades åt att förklara för alla som ringde - det Ekot rapporterar om finns inte. Dagen efter möter jag Uppdrag Granskning i en trappa (i samma fråga utan förvarning) med kamera, mikrofon m m rakt upp i ansiktet och med en drabbad kvinna som biutfrågare. Min känsla var tydlig - vi vill ha sensation, vi vill att du inte är förberedd så att du kanske snubblar på orden. Detta sändes inte - vi sa' inget elakt eller intressant? Men slutsatsen man sedan drog var ändå på ett sådant sätt att jag idag som sjuksköterska undrar om de förstår vad deras ord kan få för konsekvenser för redan hårt drabbade människor? Jag svarar gärna på frågor men kräver att man också får berätta om det som är komplicerat. Resultat för den intresserade: när rapporten släpptes gav jag en enda intervju till en journaliststudent på Ljungskile Folkhögskola för att hon vill ta sig tid och låta mig berätta om de komplicerade sambanden. Och om ni undrar om hon strök medhårs - så är svaret nej.
Slutorden från mig får bli - kamrater - i krislägen, hot mot människors hälsa, ha respekt för faktakunskaper utan att för den skull vara okritiska! Då lovar jag att svara på alla frågor, när som helst, hur som helst och var som helst.
1. Hiv/aids - bögpesten. Bara begreppet "bögpesten" som var ett journalistiskt skapat begrepp satte agendan för en stor del av 80-talets backlash för jämställdheten för personer i samkönade relationer. Ordet "pest" fick många att se en massdöd sprida sig och med den krav på isolering och avskiljande. Samtidigt bidrog uppmärksamheten till att krav på reformer som partnerskap m m blev verklighet genom motiveringen att det skulle bidra till monogama relationer. (Se Edenheims avhandling "Begärets lagar"/ D-uppsatsen "Styr lagom! - S. Rolfner Suvanto). Det sätt på vilket nyheterna rapporterades hade en stark historisk koppling till medeltidens spridande av information kopplat till människors beteenden. Digerdöden ansågs t ex ha en koppling till tärningsspel (Se Dick Harison - "Digerdöden")
2. Fågelinfluensan var den influensa som föregick "svininfluensan", och inom parantes utan att den ens hade blivit en smitta mellan människor, och som jag menar skapade den journalistiska bevakning som vi har idag när det gäller "risk/krisjournalistik" - att varannan dag skriva ned företeelsen och eventuellt varna för det åtgärder som vidtagits och varannan dag skriva ned beslutsfattare för att man ingenting gjort och att människor därför riskerar att fara illa. Fågelinfluensan lanserades som en ny företeelse och föga utrymme gavs åt att alla influensor har sitt ursprung från fåglar i sydostasien. Trycket i denna debatt blev så stort så att trots att ingen influensa egentligen fanns så avsattse 250 miljoner kronor till vaccin och ett stort lager antivirala medel införskaffades.
3. Så kom svininfluensan och där varannan dags journalistiken fick sin kulmen - kvällstidningarna alternerade mellan att ha svarta rubriker om du kan bli förlamad av vaccinationen (jisses, vi är alla vaccinerade med tuffare saker sedan barnsben) och att du riskerar att bli utan vaccin. Konsekevensen som jag ser det som en av de som ska stå för en korrekt information om medicinska företeelser är att stor tid får läggas ned för att hantera media och mindre tid till att informera dvs fokus blir att hantera desinformation. Jag tror att exemplet om användarnas egen nätkommunikation blir som den blir är att dubbla budskap leder till att inget blir trovärdigt.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel och jag vill understryka att media har och ska ha en granskande roll. Men - i en situation där en riktigt stor pandemi skulle uppstå med snabbt förlopp menar jag att mediavärlden måste inse att man har ett samhällsuppdrag som innebär att förmedla torr men viktig information. I en krissituation måste vi veta att detta inte är en löpsedelssäljare. Återigen vill jag återvända till att valet av nyheter oftast inte är problemet utan sättet att förmedla dem.
Jag har under denna kurs med stort intress tagit del av våra diskussioner om regler för löpsedlar, pressetik m m. Jag har tänkt att detta måste vara en del av journalisters utbildning och vardag. Och visst, jag har inte varit alldeles blåögd men jag har alltid trott att det går att resonera om saker och ting, även med journalister. Men så arbetade jag med en "het" rapport och befann mig plötsligt i en situation där jag en måndagsmorgon vaknade av att Ekot rapporterade om min rapport (var ej klar) utifrån en SvD artikel och där Ekot skruvade uppgifterna med tillägg så att det blev "Socialstyrelsen har sagt ..." En hel dag ägnades åt att förklara för alla som ringde - det Ekot rapporterar om finns inte. Dagen efter möter jag Uppdrag Granskning i en trappa (i samma fråga utan förvarning) med kamera, mikrofon m m rakt upp i ansiktet och med en drabbad kvinna som biutfrågare. Min känsla var tydlig - vi vill ha sensation, vi vill att du inte är förberedd så att du kanske snubblar på orden. Detta sändes inte - vi sa' inget elakt eller intressant? Men slutsatsen man sedan drog var ändå på ett sådant sätt att jag idag som sjuksköterska undrar om de förstår vad deras ord kan få för konsekvenser för redan hårt drabbade människor? Jag svarar gärna på frågor men kräver att man också får berätta om det som är komplicerat. Resultat för den intresserade: när rapporten släpptes gav jag en enda intervju till en journaliststudent på Ljungskile Folkhögskola för att hon vill ta sig tid och låta mig berätta om de komplicerade sambanden. Och om ni undrar om hon strök medhårs - så är svaret nej.
Slutorden från mig får bli - kamrater - i krislägen, hot mot människors hälsa, ha respekt för faktakunskaper utan att för den skull vara okritiska! Då lovar jag att svara på alla frågor, när som helst, hur som helst och var som helst.
torsdag 11 februari 2010
Blogginlägg C - journalististisk litteratur eller litterär journalistik
Årets första blogguppgift bygger på ett antal böcker, de flesta skrivna av journalister, som kan betraktas som reportageböcker i någon mening. Jag utgår i mitt bloggande från Jan Guillous Häxornas förvarare. Mitt val motiverar jag med att Guillous bok företräder en genre som gränsar inte bara emellan journalistik och reportagen utan även mot dokumentär och populärhistoria. Det senare något som under senare år bidragit till ett ökat historieintresse i befolkningen genom bl a Herman Lindquist, Hans Villius och Peter Englund. Den senare även yrkeshistoriker.
I huvudsak handlar Guillous bok om häxprocesserna i Sverige och hur dessa idelogiskt kan förklaras. Guillou bygger sitt reportage i huvudsak forskning och kallar dessa följdaktligen för källor. Men källhänvisningar i traditionell mening saknas i litteraturen och som tidigare historiestudent slås jag av att det för läsaren är oklart vad som är Guillous slutsats och vad som är de referade verkens. Har det någon betydelse? Jag menar att det har det om vi vill mena att detta är ett reportage - för kan det vara ett reportagen utan någon relation till en primärkälla? De övriga verk som vi haft att ta del av inför detta inlägg har oftast byggt på rättegångsprotokoll, artiklar eller intervjuer. Jag menar att det blir knepigt att se vad Guilleous verk egentligen är - annat hade det varit om han själv arbetat med arkivmaterialet i kombination med andras verk. Däremot är Guillou väl synlig i texten och ger verket dess starkt tendentiösa natur genom förstärkande ord som - naturligtvis, självklart ... som kommentarer eller värderande inlägg till ett skeende.
Men så kommer den kortaste och avslutande delen av verket och då är det som om vi får förklaringen till såväl titel som motivet till verket i sin helhet - vår tids "häxor", män som anklagas för incest, barn som berättar om bestialiska övergrepp och psykologer med förträngningsmekanism i behandlingsstrategin. Exemplen från vår moderna kriminalhistoria är många - Quick, Catrin da Costa, satanistsekt som mördar barn osv. Det blir nu så tydligt att Guillou med hjälp av den etablerade synen på fenomenet häxbränning vill peka på parallellen till barnet som vittne och de fabulerande myterna och utsagorna idag. Till skillnad från häxprocesserna finns inga källhänvisningar alls till den nutidshistoriska skildringen. Denna slutliga knorr gör att jag snarast skulle betrakta verket som en debattbok och inte en reportagebok.
Jag har en mycket kluven hållning till reportageboksfenomenet och menar att det bör ställas krav på hög grad av trovärdighet och framförallt redovisning av källor. Men jag menar också att vi som läsare har ett mycket stort ansvar för hur okritiskt eller kritiskt vi tar till oss det som förmedlas. Förord, efterord och presentation blir också viktiga ingredienser i bedömningen och kanske var det detta som skapade debatten kring Liza Marklunds "Gömda". Här krånglar sig Guillou ur den värsta fällan genom att ändå försöka resonera kring valet av form för sin bok.
En diskussion som kan bli en fortsatt tråd att ta upp är kanske gränsen mellan dokumentären och fiktionen. Lena Einhorn är ett sådant exempel där spelfilm och dokumentär fått smälta samman på ett fascinerande sätt både i "En handelsresande i liv" och i "Ninas resa". Och kanske den egentliga frågan inte ligger i innehållet utan vem som skriver ...?
I huvudsak handlar Guillous bok om häxprocesserna i Sverige och hur dessa idelogiskt kan förklaras. Guillou bygger sitt reportage i huvudsak forskning och kallar dessa följdaktligen för källor. Men källhänvisningar i traditionell mening saknas i litteraturen och som tidigare historiestudent slås jag av att det för läsaren är oklart vad som är Guillous slutsats och vad som är de referade verkens. Har det någon betydelse? Jag menar att det har det om vi vill mena att detta är ett reportage - för kan det vara ett reportagen utan någon relation till en primärkälla? De övriga verk som vi haft att ta del av inför detta inlägg har oftast byggt på rättegångsprotokoll, artiklar eller intervjuer. Jag menar att det blir knepigt att se vad Guilleous verk egentligen är - annat hade det varit om han själv arbetat med arkivmaterialet i kombination med andras verk. Däremot är Guillou väl synlig i texten och ger verket dess starkt tendentiösa natur genom förstärkande ord som - naturligtvis, självklart ... som kommentarer eller värderande inlägg till ett skeende.
Men så kommer den kortaste och avslutande delen av verket och då är det som om vi får förklaringen till såväl titel som motivet till verket i sin helhet - vår tids "häxor", män som anklagas för incest, barn som berättar om bestialiska övergrepp och psykologer med förträngningsmekanism i behandlingsstrategin. Exemplen från vår moderna kriminalhistoria är många - Quick, Catrin da Costa, satanistsekt som mördar barn osv. Det blir nu så tydligt att Guillou med hjälp av den etablerade synen på fenomenet häxbränning vill peka på parallellen till barnet som vittne och de fabulerande myterna och utsagorna idag. Till skillnad från häxprocesserna finns inga källhänvisningar alls till den nutidshistoriska skildringen. Denna slutliga knorr gör att jag snarast skulle betrakta verket som en debattbok och inte en reportagebok.
Jag har en mycket kluven hållning till reportageboksfenomenet och menar att det bör ställas krav på hög grad av trovärdighet och framförallt redovisning av källor. Men jag menar också att vi som läsare har ett mycket stort ansvar för hur okritiskt eller kritiskt vi tar till oss det som förmedlas. Förord, efterord och presentation blir också viktiga ingredienser i bedömningen och kanske var det detta som skapade debatten kring Liza Marklunds "Gömda". Här krånglar sig Guillou ur den värsta fällan genom att ändå försöka resonera kring valet av form för sin bok.
En diskussion som kan bli en fortsatt tråd att ta upp är kanske gränsen mellan dokumentären och fiktionen. Lena Einhorn är ett sådant exempel där spelfilm och dokumentär fått smälta samman på ett fascinerande sätt både i "En handelsresande i liv" och i "Ninas resa". Och kanske den egentliga frågan inte ligger i innehållet utan vem som skriver ...?
måndag 9 november 2009
Nyhet till varje pris?
Var går gränsen för att en nyhet ska publiceras? Så som vid alla etiska dilemman, formulerat som "göra gott eller göra rätt", finns inte absoluta svar. Jag skulle vilja knyta an detta ämne om vad som bör publiceras och på vilket sätt det publiceras till vad som gör en händelse/företeelse till en nyhet. Motivet är att vanligtvis att allmännintresset anförs som ett skäl för en publicering. Underförstått - det är en nyhet eller information som är viktig för många. Min fråga blir då - räcker det för att motivera en tveksam publicering?
Två exempel vill jag lyfta fram som underlag för en diskussion om vad som är etiskt försvarbart.
A
I introduktionen till denna blogguppgift fanns frågan om behovet av namnpublicering på sexualbrottslingar. Det är inte svårt att argumentera för att allmänheten behöver få veta om det finns personer som utgör en risk för andra, inte minst om det handlar om risk för att barn utsätts för övergrepp. Men var kommer denna sanning firån som säger att kunskap om vem som utfört ett brott med nödvändighet bidrar till skydd för allmänheten? Vad bidrar ett sådant sätt argumentera till för att cementera föreställningar om den "onda människan" väsensskild från oss andra. Låt oss t ex titta på våldtäktsmannen. De flesta lever med en föreställning om att den vanligaste våldtäkten är en överfallsvåldtäkt av en främmande man. Sanningen eller den statistiska sannolikheten är emellertid den att våldtäkt ofta utförs av en bekant person i offrets eller förövarens eget hem. En publicering av namn skulle utifrån detta snarast ses som kontraproduktivt.
Behovet av att framställa det svart-vita och enkla som bygger på föreställningar menar jag är en etisk diskussion som i media borde levandegöras i högre utsträckning. Jag menar att det också kan exemplifieras med valet av bilder på exempelvis den s.k Englamannen. De bilder som publicerades, ofta dominerande på en hel eller halv sida, underblåste menar jag våra föreställningar om den "onda människan". Vi ser framför oss en överviktig person, halvslutna ögon, lite flottig hy och naken förutom något för små badbyxor eller illasittande pikétröja.
Publiceringen och valet av bilder i det här fallet menar jag inte bara handlar om att vi ska varnas för en enskild person. Vi ges också en bekräftelse på en bild av hur ondskan och det osmakliga ser ut.
B
Det andra exemplet jag vill ta upp anknyter till den debatt som just nu är högaktuell avseende skydd för barn. Det som nu debatterats har handlat om TV-program som "Ensamma mamman söker ..." eller "Ett fall för Louise". Fallet jag tänker på är en publicering för något/några år sedan av en intervju med en 13-årig flicka som våldtagits av sin kamrats styvfar samtidigt som han dödade sin styvdotter. Publiceringen skedde bara någon vecka efter händelsen och med en stor bild på flickan samt namn och hemort. Motiveringen för publiceringen angavs dels som att både flickan och föräldrarna ville berätta och dels att man ville visa att hon inte hade något att skämmas över. Men vari i låg allmännintresset? Vad betyder det i förlängningen för i det här fallet ett barn att strax efter ett oerhört trauma hänga på en löpsedel? I det här fallet kan jag inte se något annat än att det "säljer".
Det är möjligt att jag nu ägnar mig åt det som vi alla gör oss skyldiga till ibland - nämligen - att ratta bilen från baksätet. Men jag hoppas att om jag någon gång hamnar i förarsätet inte publicerar bilder motsvarande "Englamannen" oavsett vilka vidriga handlingar han eller hon begått. Jag hoppas också att jag aldrig - hur mycket föräldrarna än säger att det är ok - publicerar berättelser av barn som befinner sig i en utsatt situation.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta men gör det inte nu. Däremot hoppas jag att vi konsekvent kan ha med de etiska aspekter i varje granskning av varandras arbeten och i varje studieuppgift så att etiken inte blir en jäst som vi kastar en efter degen.
Två exempel vill jag lyfta fram som underlag för en diskussion om vad som är etiskt försvarbart.
A
I introduktionen till denna blogguppgift fanns frågan om behovet av namnpublicering på sexualbrottslingar. Det är inte svårt att argumentera för att allmänheten behöver få veta om det finns personer som utgör en risk för andra, inte minst om det handlar om risk för att barn utsätts för övergrepp. Men var kommer denna sanning firån som säger att kunskap om vem som utfört ett brott med nödvändighet bidrar till skydd för allmänheten? Vad bidrar ett sådant sätt argumentera till för att cementera föreställningar om den "onda människan" väsensskild från oss andra. Låt oss t ex titta på våldtäktsmannen. De flesta lever med en föreställning om att den vanligaste våldtäkten är en överfallsvåldtäkt av en främmande man. Sanningen eller den statistiska sannolikheten är emellertid den att våldtäkt ofta utförs av en bekant person i offrets eller förövarens eget hem. En publicering av namn skulle utifrån detta snarast ses som kontraproduktivt.
Behovet av att framställa det svart-vita och enkla som bygger på föreställningar menar jag är en etisk diskussion som i media borde levandegöras i högre utsträckning. Jag menar att det också kan exemplifieras med valet av bilder på exempelvis den s.k Englamannen. De bilder som publicerades, ofta dominerande på en hel eller halv sida, underblåste menar jag våra föreställningar om den "onda människan". Vi ser framför oss en överviktig person, halvslutna ögon, lite flottig hy och naken förutom något för små badbyxor eller illasittande pikétröja.
Publiceringen och valet av bilder i det här fallet menar jag inte bara handlar om att vi ska varnas för en enskild person. Vi ges också en bekräftelse på en bild av hur ondskan och det osmakliga ser ut.
B
Det andra exemplet jag vill ta upp anknyter till den debatt som just nu är högaktuell avseende skydd för barn. Det som nu debatterats har handlat om TV-program som "Ensamma mamman söker ..." eller "Ett fall för Louise". Fallet jag tänker på är en publicering för något/några år sedan av en intervju med en 13-årig flicka som våldtagits av sin kamrats styvfar samtidigt som han dödade sin styvdotter. Publiceringen skedde bara någon vecka efter händelsen och med en stor bild på flickan samt namn och hemort. Motiveringen för publiceringen angavs dels som att både flickan och föräldrarna ville berätta och dels att man ville visa att hon inte hade något att skämmas över. Men vari i låg allmännintresset? Vad betyder det i förlängningen för i det här fallet ett barn att strax efter ett oerhört trauma hänga på en löpsedel? I det här fallet kan jag inte se något annat än att det "säljer".
Det är möjligt att jag nu ägnar mig åt det som vi alla gör oss skyldiga till ibland - nämligen - att ratta bilen från baksätet. Men jag hoppas att om jag någon gång hamnar i förarsätet inte publicerar bilder motsvarande "Englamannen" oavsett vilka vidriga handlingar han eller hon begått. Jag hoppas också att jag aldrig - hur mycket föräldrarna än säger att det är ok - publicerar berättelser av barn som befinner sig i en utsatt situation.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta men gör det inte nu. Däremot hoppas jag att vi konsekvent kan ha med de etiska aspekter i varje granskning av varandras arbeten och i varje studieuppgift så att etiken inte blir en jäst som vi kastar en efter degen.
lördag 17 oktober 2009
Vad gör en nyhet till en nyhet?
Dags för journalistikkursens "blogguppgift" - att fundera över två nyheter och varför just dessa publicerats. Jag tänker omedelbart när jag griper mig an uppgiften och efter ha läst länkarna till GP-debatten att de kommersiella intressen upplevs som mer betydelsefulla än vad man vill erkänna. En nyhet eller en artikel i nyhetsmedia måste väl ändå ha någon sorts värde för att locka betalande läsare? Jag har svårt att se den publikation, som lever på sina prenumeranter eller lösnummers köpare, att inte välja det som "kunden" vill ha. Med det tror jag också att valet av framställan görs. Vid en kortkurs arrangerad av Poppius som anordnades på min tidigare arbetsplats konstaterade man att rubriken var avgörande för att fånga läsaren, sedan bilden, därefter ingressen och sedan underrubrikerna. En lång resa innan läsaren var "fast" för det budskap vi vill förmedla. Så valet av nyhet handlar inte bara om innehåll utan också om ställningstagande som har med själva framförandet att göra.
Jag tittade idag på Aftonbladets webb och på Ekots webbplats - vid samma tidpunkt. Två av aftonbladets nyheter som låg hög upp på listan handlade om dels en tjejliga i Göteborg som överfallit andra flickor och dels om begravningen av Boyzone stjärnan Stephen Gatelys begravningen. I den senare artikeln får vi tidigt veta att Gatelys kamrater grät när de bar kistan. På Ekots webbplats var den toppande nyheten "Offensiv mot talibaner i Pakistan". Det skulle vara enkelt att moralisera över Aftonbladets ganska lättviktiga nyhetsvärdering mot den mer seriösa nyhetsförmedlaren Ekot. Men om vi går tillbaka till det jag inledde med - villkoren för en publikation eller nyhetsförmedlare som lever på vad man säljer - så handlar det om var och en av oss. Vad vi värderar för att välja att köpa ett lösnummer eller för den delen att prenumera på en tidning. Ekot förmedlar sina nyheter oavsett om vi gillar det eller inte och värderar kanske mer utifrån vad som kan få genomslag i andra medier, påverkan eller kanske av det egna journalistiska renommét, förutom Public Service-uppdraget.
Om vi ser mer ingående på Aftonbladets båda nyheter så präglas de av något som kan beskrivas som "av närliggande intresse" för många. Tjejjer som slåss och planerat rånar andra unga är oväntat, ställer många föreställningar om ungdomsbrottslighet på sin spets. Dessutom visade de enligt artikeln ingen ånger. Gatelys begravning talar till unga människor men också till de personliga erfarenheter de flesta har av att förlora någon. De gråter och vi kan känna delaktighet. En sorts modern begravningskaramell - en hisnande tanke att vi alla den vägen ska vandra.
I "Så arbetar en journalist" så listas de kriterier som kännetecknar en bra nyhet:
- något läsaren inte visste
- något läsaren har behov av, nytta, nöje att få veta
- ovanlig, nyss inträffad händelse
- något som berör många
- beslut som har betydelse för läsaren
- människors upplevelser som läsaren kan identifiera sig med
- överraskande, gripande.
Och visst kan vi väl finna såväl Ekots som Aftonbladets nyheter inom ramen för dessa kriterier, eller vad säger du?
Jag tittade idag på Aftonbladets webb och på Ekots webbplats - vid samma tidpunkt. Två av aftonbladets nyheter som låg hög upp på listan handlade om dels en tjejliga i Göteborg som överfallit andra flickor och dels om begravningen av Boyzone stjärnan Stephen Gatelys begravningen. I den senare artikeln får vi tidigt veta att Gatelys kamrater grät när de bar kistan. På Ekots webbplats var den toppande nyheten "Offensiv mot talibaner i Pakistan". Det skulle vara enkelt att moralisera över Aftonbladets ganska lättviktiga nyhetsvärdering mot den mer seriösa nyhetsförmedlaren Ekot. Men om vi går tillbaka till det jag inledde med - villkoren för en publikation eller nyhetsförmedlare som lever på vad man säljer - så handlar det om var och en av oss. Vad vi värderar för att välja att köpa ett lösnummer eller för den delen att prenumera på en tidning. Ekot förmedlar sina nyheter oavsett om vi gillar det eller inte och värderar kanske mer utifrån vad som kan få genomslag i andra medier, påverkan eller kanske av det egna journalistiska renommét, förutom Public Service-uppdraget.
Om vi ser mer ingående på Aftonbladets båda nyheter så präglas de av något som kan beskrivas som "av närliggande intresse" för många. Tjejjer som slåss och planerat rånar andra unga är oväntat, ställer många föreställningar om ungdomsbrottslighet på sin spets. Dessutom visade de enligt artikeln ingen ånger. Gatelys begravning talar till unga människor men också till de personliga erfarenheter de flesta har av att förlora någon. De gråter och vi kan känna delaktighet. En sorts modern begravningskaramell - en hisnande tanke att vi alla den vägen ska vandra.
I "Så arbetar en journalist" så listas de kriterier som kännetecknar en bra nyhet:
- något läsaren inte visste
- något läsaren har behov av, nytta, nöje att få veta
- ovanlig, nyss inträffad händelse
- något som berör många
- beslut som har betydelse för läsaren
- människors upplevelser som läsaren kan identifiera sig med
- överraskande, gripande.
Och visst kan vi väl finna såväl Ekots som Aftonbladets nyheter inom ramen för dessa kriterier, eller vad säger du?
onsdag 19 augusti 2009
Välkommen
Välkommen du som hittat hit. Du har troligtvis förlagt besöket hit som en del av dina studieuppgifter på kursen i journalistik vid Karlstads universitet. Det ska bli ett spännande äventyr att få möta er, mina besökare, oavsett vägen hit. Dagen går mot sitt slut och jag har hunnit med så väl att förbereda studierna genom att aktivera denna blogg och ladda ner studieuppgifter som det ordinarie arbetet. Nu börjar det bli sent och tröttheten tar över. Godnatt och vi ses snart igen! Förhoppningsvis ...
måndag 13 april 2009
Nu är gula påsken slut
Det är inte så lätt när helger tar slut tycker jag - gränser är svåra. Det är lättare åt andra hållet dvs innan helgen. Den gränsen är inga problem. Ni vet när man pysslar och städar och förbereder sig. Men det är väl allmänmänskligt antar jag. Nu är jag lite avslagen och kan inte ens komma på något vettigt att skriva ... men imorgon är en annan dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
