Media en del av samhällets krishantering?

Ett kärt ämne för en utredare med medicinsk kompetens - medias roll och betydelse för medicinska händelser. Det finns enligt min mening en fascination och en skräckblandad förtjusning inom två vanliga områden i vår omvärld - det är luftburna smittor och reproduktion. Det har under historiens gång fått såväl erfarna journalister som politiker/makthavare att agera oerhört irrationellt. Tendens finns att rädslan för det okontrollerade tar över allt förnuft. Låt mig ge några exempel:

1. Hiv/aids - bögpesten. Bara begreppet "bögpesten" som var ett journalistiskt skapat begrepp satte agendan för en stor del av 80-talets backlash för jämställdheten för personer i samkönade relationer. Ordet "pest" fick många att se en massdöd sprida sig och med den krav på isolering och avskiljande. Samtidigt bidrog uppmärksamheten till att krav på reformer som partnerskap m m blev verklighet genom motiveringen att det skulle bidra till monogama relationer. (Se Edenheims avhandling "Begärets lagar"/ D-uppsatsen "Styr lagom! - S. Rolfner Suvanto). Det sätt på vilket nyheterna rapporterades hade en stark historisk koppling till medeltidens spridande av information kopplat till människors beteenden. Digerdöden ansågs t ex ha en koppling till tärningsspel (Se Dick Harison - "Digerdöden")

2. Fågelinfluensan var den influensa som föregick "svininfluensan", och inom parantes utan att den ens hade blivit en smitta mellan människor, och som jag menar skapade den journalistiska bevakning som vi har idag när det gäller "risk/krisjournalistik" - att varannan dag skriva ned företeelsen och eventuellt varna för det åtgärder som vidtagits och varannan dag skriva ned beslutsfattare för att man ingenting gjort och att människor därför riskerar att fara illa. Fågelinfluensan lanserades som en ny företeelse och föga utrymme gavs åt att alla influensor har sitt ursprung från fåglar i sydostasien. Trycket i denna debatt blev så stort så att trots att ingen influensa egentligen fanns så avsattse 250 miljoner kronor till vaccin och ett stort lager antivirala medel införskaffades.

3. Så kom svininfluensan och där varannan dags journalistiken fick sin kulmen - kvällstidningarna alternerade mellan att ha svarta rubriker om du kan bli förlamad av vaccinationen (jisses, vi är alla vaccinerade med tuffare saker sedan barnsben) och att du riskerar att bli utan vaccin. Konsekevensen som jag ser det som en av de som ska stå för en korrekt information om medicinska företeelser är att stor tid får läggas ned för att hantera media och mindre tid till att informera dvs fokus blir att hantera desinformation. Jag tror att exemplet om användarnas egen nätkommunikation blir som den blir är att dubbla budskap leder till att inget blir trovärdigt.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel och jag vill understryka att media har och ska ha en granskande roll. Men - i en situation där en riktigt stor pandemi skulle uppstå med snabbt förlopp menar jag att mediavärlden måste inse att man har ett samhällsuppdrag som innebär att förmedla torr men viktig information. I en krissituation måste vi veta att detta inte är en löpsedelssäljare. Återigen vill jag återvända till att valet av nyheter oftast inte är problemet utan sättet att förmedla dem.

Jag har under denna kurs med stort intress tagit del av våra diskussioner om regler för löpsedlar, pressetik m m. Jag har tänkt att detta måste vara en del av journalisters utbildning och vardag. Och visst, jag har inte varit alldeles blåögd men jag har alltid trott att det går att resonera om saker och ting, även med journalister. Men så arbetade jag med en "het" rapport och befann mig plötsligt i en situation där jag en måndagsmorgon vaknade av att Ekot rapporterade om min rapport (var ej klar) utifrån en SvD artikel och där Ekot skruvade uppgifterna med tillägg så att det blev "Socialstyrelsen har sagt ..." En hel dag ägnades åt att förklara för alla som ringde - det Ekot rapporterar om finns inte. Dagen efter möter jag Uppdrag Granskning i en trappa (i samma fråga utan förvarning) med kamera, mikrofon m m rakt upp i ansiktet och med en drabbad kvinna som biutfrågare. Min känsla var tydlig - vi vill ha sensation, vi vill att du inte är förberedd så att du kanske snubblar på orden. Detta sändes inte - vi sa' inget elakt eller intressant? Men slutsatsen man sedan drog var ändå på ett sådant sätt att jag idag som sjuksköterska undrar om de förstår vad deras ord kan få för konsekvenser för redan hårt drabbade människor? Jag svarar gärna på frågor men kräver att man också får berätta om det som är komplicerat. Resultat för den intresserade: när rapporten släpptes gav jag en enda intervju till en journaliststudent på Ljungskile Folkhögskola för att hon vill ta sig tid och låta mig berätta om de komplicerade sambanden. Och om ni undrar om hon strök medhårs - så är svaret nej.

Slutorden från mig får bli - kamrater - i krislägen, hot mot människors hälsa, ha respekt för faktakunskaper utan att för den skull vara okritiska! Då lovar jag att svara på alla frågor, när som helst, hur som helst och var som helst.