Blogginlägg C - journalististisk litteratur eller litterär journalistik

Årets första blogguppgift bygger på ett antal böcker, de flesta skrivna av journalister, som kan betraktas som reportageböcker i någon mening. Jag utgår i mitt bloggande från Jan Guillous Häxornas förvarare. Mitt val motiverar jag med att Guillous bok företräder en genre som gränsar inte bara emellan journalistik och reportagen utan även mot dokumentär och populärhistoria. Det senare något som under senare år bidragit till ett ökat historieintresse i befolkningen genom bl a Herman Lindquist, Hans Villius och Peter Englund. Den senare även yrkeshistoriker.

I huvudsak handlar Guillous bok om häxprocesserna i Sverige och hur dessa idelogiskt kan förklaras. Guillou bygger sitt reportage i huvudsak forskning och kallar dessa följdaktligen för källor. Men källhänvisningar i traditionell mening saknas i litteraturen och som tidigare historiestudent slås jag av att det för läsaren är oklart vad som är Guillous slutsats och vad som är de referade verkens. Har det någon betydelse? Jag menar att det har det om vi vill mena att detta är ett reportage - för kan det vara ett reportagen utan någon relation till en primärkälla? De övriga verk som vi haft att ta del av inför detta inlägg har oftast byggt på rättegångsprotokoll, artiklar eller intervjuer. Jag menar att det blir knepigt att se vad Guilleous verk egentligen är - annat hade det varit om han själv arbetat med arkivmaterialet i kombination med andras verk. Däremot är Guillou väl synlig i texten och ger verket dess starkt tendentiösa natur genom förstärkande ord som - naturligtvis, självklart ... som kommentarer eller värderande inlägg till ett skeende.

Men så kommer den kortaste och avslutande delen av verket och då är det som om vi får förklaringen till såväl titel som motivet till verket i sin helhet - vår tids "häxor", män som anklagas för incest, barn som berättar om bestialiska övergrepp och psykologer med förträngningsmekanism i behandlingsstrategin. Exemplen från vår moderna kriminalhistoria är många - Quick, Catrin da Costa, satanistsekt som mördar barn osv. Det blir nu så tydligt att Guillou med hjälp av den etablerade synen på fenomenet häxbränning vill peka på parallellen till barnet som vittne och de fabulerande myterna och utsagorna idag. Till skillnad från häxprocesserna finns inga källhänvisningar alls till den nutidshistoriska skildringen. Denna slutliga knorr gör att jag snarast skulle betrakta verket som en debattbok och inte en reportagebok.

Jag har en mycket kluven hållning till reportageboksfenomenet och menar att det bör ställas krav på hög grad av trovärdighet och framförallt redovisning av källor. Men jag menar också att vi som läsare har ett mycket stort ansvar för hur okritiskt eller kritiskt vi tar till oss det som förmedlas. Förord, efterord och presentation blir också viktiga ingredienser i bedömningen och kanske var det detta som skapade debatten kring Liza Marklunds "Gömda". Här krånglar sig Guillou ur den värsta fällan genom att ändå försöka resonera kring valet av form för sin bok.

En diskussion som kan bli en fortsatt tråd att ta upp är kanske gränsen mellan dokumentären och fiktionen. Lena Einhorn är ett sådant exempel där spelfilm och dokumentär fått smälta samman på ett fascinerande sätt både i "En handelsresande i liv" och i "Ninas resa". Och kanske den egentliga frågan inte ligger i innehållet utan vem som skriver ...?