"I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud och ordet var Gud."
Textraden ovanför kommer från Johannesevangeliets första kapitel och första vers. Kovach och Rosenstiel citerar de två första delarna av denna inledande mening men inte den sista "...ordet var Gud". Det kanske inte har betydelse eller så har det just det. Så här i pingstider kanske just ett bibelord kan leda denna blogguppgift om relationen mellan "gammelmedier" och nya sociala medier till nya perspektiv.
Johannesevangeliets första vers brukar analyseras på sätt att "ordet" ska tolkas som "Jesus" dvs att i begynnelsen fanns Jesus och Jesus var hos Gud osv. En messsias, frälsare som alltid funnits och alltid kommer att finnas med makt att jämställas med Gud. Så hur är det med ordet? Journalismen och yttrandefrihetens minsta och mest beständiga byggsten med bilden som dess markör och känslomässiga präglare. För är det egentligen någon skillnad mellan de sociala medierna och de s k gammelmedierna i sig? Det är intressant att notera att i denna uppgift så antyds det att de journalister som företräder gammelmedier skulle representera en högre grad av objektivitet och inte stå för ett oberoende till marknadsmässiga intressen. Är det inte möjligt att det skulle kunna vara just tvärtom?
Kovach/Rosenstiels "Elements of journalism" bygger på ett projekt som under tre år bl.a intervjuat allmänheten, journalister och studenter om deras syn på journalism. De konstaterar tillsammans med vad andra historiker också pekat på att mkt av vad som formar en nyhet är tidlös och universiell. Det skvaller vi förfasar oss kan iakttas på ristningar i sten likväl som på bloggar. Den stora faran är omedvetenheten om den egna förmågan att avgöra vad som egentligen är falskt eller sant. Den kritiska journlistiken tycks enligt min mening verkar snarast tro att det är detsamma som hånfullhet och svartvita förhållanden. Och för att återgå till om gammelmedia verkligen kan anses vara mer oberoende än nya medier så kan vi ganska enkelt peka på att de flesta dagsmedier är beroende av presstöd, ägs av monopol eller är partiägda i någon form. Det är möjligt att Sverige är mer skonat än många andra länder men det räcker att åker till Italien för att få ett frapperande exempel på "intresseägd" media - detta oberoende av formen för nyheterna.
Kovach/Rosenstiel ger ett exempel på de händelser som föregick Walesas och Solidaritets maktövertagande i Polen där radiokanaler med kritiska inslag för ett ögonblick tystnade. Det kommenteras med att tystnaden numera, och till viss del redan då, inte längre kan bli total eftersom andra medier kan ge utrymme för nyheter och vittnesmål att tränga ut. I det sammanhanget vill jag gärna påminna om händelserna i Burma där mobilkameror kunde förmedla händelserna i näst intill realtid. Och det kanske är den egentliga skillnaden mellan nya och gamla medier - att vi får en allt kortare tid att bearbeta informationen. Det blir svårare att få en överblick och mer osäkerhet om vilka som utgör källan. Fast har vi inte alltid varit det egentligen. Det sägs att det var Karl XIII som planterade ut en "nyhet" om att det var något mystiskt med prins Karl August dödsfall vilket ledde till massakern av Axel von Fersen. Då användes den tidens medier - lösblad och sånger.
Förtjänstfullt är att Kovach/Rosenstiel pekar på att pengar kan utgöra ett minst lika stort hot mot den fria pressen som en totalitär stat. Det är annars lätt att peka på Kina, forna Sovjetunionen m fl som "The bad guys" men glömma demokratiska staters ofta monopoliserade mediasfärer.
Varje tid har haft sina brytningstider men något har varit tämligen konstant - människors intresse av att få veta vad som händer "på andra sidan kullen" som Kovach/Rosenstiel benämner och att det skett en vågrörelse mellan fria nya medier och monopol. Tänk bara på 50-60-talets fria radiostationer i USA som spelade "svart musik" och som fick ett enormt genomslag eller bloggar, facebook som numera alltmer befolkas av myndigheter och vana debattörer.
Min slutkläm är att det inte är tekniken som är avgörande för journalistikens karaktär och moral utan den eller de som uttalar och formulerar orden. För att orden har makt är det väl ingen tvekan om eftersom vi idag firar pingstafton utifrån en nyhet från ca 80 e kr då ett antal personer påstod sig ha fått ett uppdrag att bilda nya församlingar och att det skedde genom att de kunde tala språk de tidigare aldrig kunnat tala. Glad pingst kamrater - nu gör jag lördagkväll!
lördag 22 maj 2010
tisdag 27 april 2010
Media en del av samhällets krishantering?
Ett kärt ämne för en utredare med medicinsk kompetens - medias roll och betydelse för medicinska händelser. Det finns enligt min mening en fascination och en skräckblandad förtjusning inom två vanliga områden i vår omvärld - det är luftburna smittor och reproduktion. Det har under historiens gång fått såväl erfarna journalister som politiker/makthavare att agera oerhört irrationellt. Tendens finns att rädslan för det okontrollerade tar över allt förnuft. Låt mig ge några exempel:
1. Hiv/aids - bögpesten. Bara begreppet "bögpesten" som var ett journalistiskt skapat begrepp satte agendan för en stor del av 80-talets backlash för jämställdheten för personer i samkönade relationer. Ordet "pest" fick många att se en massdöd sprida sig och med den krav på isolering och avskiljande. Samtidigt bidrog uppmärksamheten till att krav på reformer som partnerskap m m blev verklighet genom motiveringen att det skulle bidra till monogama relationer. (Se Edenheims avhandling "Begärets lagar"/ D-uppsatsen "Styr lagom! - S. Rolfner Suvanto). Det sätt på vilket nyheterna rapporterades hade en stark historisk koppling till medeltidens spridande av information kopplat till människors beteenden. Digerdöden ansågs t ex ha en koppling till tärningsspel (Se Dick Harison - "Digerdöden")
2. Fågelinfluensan var den influensa som föregick "svininfluensan", och inom parantes utan att den ens hade blivit en smitta mellan människor, och som jag menar skapade den journalistiska bevakning som vi har idag när det gäller "risk/krisjournalistik" - att varannan dag skriva ned företeelsen och eventuellt varna för det åtgärder som vidtagits och varannan dag skriva ned beslutsfattare för att man ingenting gjort och att människor därför riskerar att fara illa. Fågelinfluensan lanserades som en ny företeelse och föga utrymme gavs åt att alla influensor har sitt ursprung från fåglar i sydostasien. Trycket i denna debatt blev så stort så att trots att ingen influensa egentligen fanns så avsattse 250 miljoner kronor till vaccin och ett stort lager antivirala medel införskaffades.
3. Så kom svininfluensan och där varannan dags journalistiken fick sin kulmen - kvällstidningarna alternerade mellan att ha svarta rubriker om du kan bli förlamad av vaccinationen (jisses, vi är alla vaccinerade med tuffare saker sedan barnsben) och att du riskerar att bli utan vaccin. Konsekevensen som jag ser det som en av de som ska stå för en korrekt information om medicinska företeelser är att stor tid får läggas ned för att hantera media och mindre tid till att informera dvs fokus blir att hantera desinformation. Jag tror att exemplet om användarnas egen nätkommunikation blir som den blir är att dubbla budskap leder till att inget blir trovärdigt.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel och jag vill understryka att media har och ska ha en granskande roll. Men - i en situation där en riktigt stor pandemi skulle uppstå med snabbt förlopp menar jag att mediavärlden måste inse att man har ett samhällsuppdrag som innebär att förmedla torr men viktig information. I en krissituation måste vi veta att detta inte är en löpsedelssäljare. Återigen vill jag återvända till att valet av nyheter oftast inte är problemet utan sättet att förmedla dem.
Jag har under denna kurs med stort intress tagit del av våra diskussioner om regler för löpsedlar, pressetik m m. Jag har tänkt att detta måste vara en del av journalisters utbildning och vardag. Och visst, jag har inte varit alldeles blåögd men jag har alltid trott att det går att resonera om saker och ting, även med journalister. Men så arbetade jag med en "het" rapport och befann mig plötsligt i en situation där jag en måndagsmorgon vaknade av att Ekot rapporterade om min rapport (var ej klar) utifrån en SvD artikel och där Ekot skruvade uppgifterna med tillägg så att det blev "Socialstyrelsen har sagt ..." En hel dag ägnades åt att förklara för alla som ringde - det Ekot rapporterar om finns inte. Dagen efter möter jag Uppdrag Granskning i en trappa (i samma fråga utan förvarning) med kamera, mikrofon m m rakt upp i ansiktet och med en drabbad kvinna som biutfrågare. Min känsla var tydlig - vi vill ha sensation, vi vill att du inte är förberedd så att du kanske snubblar på orden. Detta sändes inte - vi sa' inget elakt eller intressant? Men slutsatsen man sedan drog var ändå på ett sådant sätt att jag idag som sjuksköterska undrar om de förstår vad deras ord kan få för konsekvenser för redan hårt drabbade människor? Jag svarar gärna på frågor men kräver att man också får berätta om det som är komplicerat. Resultat för den intresserade: när rapporten släpptes gav jag en enda intervju till en journaliststudent på Ljungskile Folkhögskola för att hon vill ta sig tid och låta mig berätta om de komplicerade sambanden. Och om ni undrar om hon strök medhårs - så är svaret nej.
Slutorden från mig får bli - kamrater - i krislägen, hot mot människors hälsa, ha respekt för faktakunskaper utan att för den skull vara okritiska! Då lovar jag att svara på alla frågor, när som helst, hur som helst och var som helst.
1. Hiv/aids - bögpesten. Bara begreppet "bögpesten" som var ett journalistiskt skapat begrepp satte agendan för en stor del av 80-talets backlash för jämställdheten för personer i samkönade relationer. Ordet "pest" fick många att se en massdöd sprida sig och med den krav på isolering och avskiljande. Samtidigt bidrog uppmärksamheten till att krav på reformer som partnerskap m m blev verklighet genom motiveringen att det skulle bidra till monogama relationer. (Se Edenheims avhandling "Begärets lagar"/ D-uppsatsen "Styr lagom! - S. Rolfner Suvanto). Det sätt på vilket nyheterna rapporterades hade en stark historisk koppling till medeltidens spridande av information kopplat till människors beteenden. Digerdöden ansågs t ex ha en koppling till tärningsspel (Se Dick Harison - "Digerdöden")
2. Fågelinfluensan var den influensa som föregick "svininfluensan", och inom parantes utan att den ens hade blivit en smitta mellan människor, och som jag menar skapade den journalistiska bevakning som vi har idag när det gäller "risk/krisjournalistik" - att varannan dag skriva ned företeelsen och eventuellt varna för det åtgärder som vidtagits och varannan dag skriva ned beslutsfattare för att man ingenting gjort och att människor därför riskerar att fara illa. Fågelinfluensan lanserades som en ny företeelse och föga utrymme gavs åt att alla influensor har sitt ursprung från fåglar i sydostasien. Trycket i denna debatt blev så stort så att trots att ingen influensa egentligen fanns så avsattse 250 miljoner kronor till vaccin och ett stort lager antivirala medel införskaffades.
3. Så kom svininfluensan och där varannan dags journalistiken fick sin kulmen - kvällstidningarna alternerade mellan att ha svarta rubriker om du kan bli förlamad av vaccinationen (jisses, vi är alla vaccinerade med tuffare saker sedan barnsben) och att du riskerar att bli utan vaccin. Konsekevensen som jag ser det som en av de som ska stå för en korrekt information om medicinska företeelser är att stor tid får läggas ned för att hantera media och mindre tid till att informera dvs fokus blir att hantera desinformation. Jag tror att exemplet om användarnas egen nätkommunikation blir som den blir är att dubbla budskap leder till att inget blir trovärdigt.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel och jag vill understryka att media har och ska ha en granskande roll. Men - i en situation där en riktigt stor pandemi skulle uppstå med snabbt förlopp menar jag att mediavärlden måste inse att man har ett samhällsuppdrag som innebär att förmedla torr men viktig information. I en krissituation måste vi veta att detta inte är en löpsedelssäljare. Återigen vill jag återvända till att valet av nyheter oftast inte är problemet utan sättet att förmedla dem.
Jag har under denna kurs med stort intress tagit del av våra diskussioner om regler för löpsedlar, pressetik m m. Jag har tänkt att detta måste vara en del av journalisters utbildning och vardag. Och visst, jag har inte varit alldeles blåögd men jag har alltid trott att det går att resonera om saker och ting, även med journalister. Men så arbetade jag med en "het" rapport och befann mig plötsligt i en situation där jag en måndagsmorgon vaknade av att Ekot rapporterade om min rapport (var ej klar) utifrån en SvD artikel och där Ekot skruvade uppgifterna med tillägg så att det blev "Socialstyrelsen har sagt ..." En hel dag ägnades åt att förklara för alla som ringde - det Ekot rapporterar om finns inte. Dagen efter möter jag Uppdrag Granskning i en trappa (i samma fråga utan förvarning) med kamera, mikrofon m m rakt upp i ansiktet och med en drabbad kvinna som biutfrågare. Min känsla var tydlig - vi vill ha sensation, vi vill att du inte är förberedd så att du kanske snubblar på orden. Detta sändes inte - vi sa' inget elakt eller intressant? Men slutsatsen man sedan drog var ändå på ett sådant sätt att jag idag som sjuksköterska undrar om de förstår vad deras ord kan få för konsekvenser för redan hårt drabbade människor? Jag svarar gärna på frågor men kräver att man också får berätta om det som är komplicerat. Resultat för den intresserade: när rapporten släpptes gav jag en enda intervju till en journaliststudent på Ljungskile Folkhögskola för att hon vill ta sig tid och låta mig berätta om de komplicerade sambanden. Och om ni undrar om hon strök medhårs - så är svaret nej.
Slutorden från mig får bli - kamrater - i krislägen, hot mot människors hälsa, ha respekt för faktakunskaper utan att för den skull vara okritiska! Då lovar jag att svara på alla frågor, när som helst, hur som helst och var som helst.
torsdag 11 februari 2010
Blogginlägg C - journalististisk litteratur eller litterär journalistik
Årets första blogguppgift bygger på ett antal böcker, de flesta skrivna av journalister, som kan betraktas som reportageböcker i någon mening. Jag utgår i mitt bloggande från Jan Guillous Häxornas förvarare. Mitt val motiverar jag med att Guillous bok företräder en genre som gränsar inte bara emellan journalistik och reportagen utan även mot dokumentär och populärhistoria. Det senare något som under senare år bidragit till ett ökat historieintresse i befolkningen genom bl a Herman Lindquist, Hans Villius och Peter Englund. Den senare även yrkeshistoriker.
I huvudsak handlar Guillous bok om häxprocesserna i Sverige och hur dessa idelogiskt kan förklaras. Guillou bygger sitt reportage i huvudsak forskning och kallar dessa följdaktligen för källor. Men källhänvisningar i traditionell mening saknas i litteraturen och som tidigare historiestudent slås jag av att det för läsaren är oklart vad som är Guillous slutsats och vad som är de referade verkens. Har det någon betydelse? Jag menar att det har det om vi vill mena att detta är ett reportage - för kan det vara ett reportagen utan någon relation till en primärkälla? De övriga verk som vi haft att ta del av inför detta inlägg har oftast byggt på rättegångsprotokoll, artiklar eller intervjuer. Jag menar att det blir knepigt att se vad Guilleous verk egentligen är - annat hade det varit om han själv arbetat med arkivmaterialet i kombination med andras verk. Däremot är Guillou väl synlig i texten och ger verket dess starkt tendentiösa natur genom förstärkande ord som - naturligtvis, självklart ... som kommentarer eller värderande inlägg till ett skeende.
Men så kommer den kortaste och avslutande delen av verket och då är det som om vi får förklaringen till såväl titel som motivet till verket i sin helhet - vår tids "häxor", män som anklagas för incest, barn som berättar om bestialiska övergrepp och psykologer med förträngningsmekanism i behandlingsstrategin. Exemplen från vår moderna kriminalhistoria är många - Quick, Catrin da Costa, satanistsekt som mördar barn osv. Det blir nu så tydligt att Guillou med hjälp av den etablerade synen på fenomenet häxbränning vill peka på parallellen till barnet som vittne och de fabulerande myterna och utsagorna idag. Till skillnad från häxprocesserna finns inga källhänvisningar alls till den nutidshistoriska skildringen. Denna slutliga knorr gör att jag snarast skulle betrakta verket som en debattbok och inte en reportagebok.
Jag har en mycket kluven hållning till reportageboksfenomenet och menar att det bör ställas krav på hög grad av trovärdighet och framförallt redovisning av källor. Men jag menar också att vi som läsare har ett mycket stort ansvar för hur okritiskt eller kritiskt vi tar till oss det som förmedlas. Förord, efterord och presentation blir också viktiga ingredienser i bedömningen och kanske var det detta som skapade debatten kring Liza Marklunds "Gömda". Här krånglar sig Guillou ur den värsta fällan genom att ändå försöka resonera kring valet av form för sin bok.
En diskussion som kan bli en fortsatt tråd att ta upp är kanske gränsen mellan dokumentären och fiktionen. Lena Einhorn är ett sådant exempel där spelfilm och dokumentär fått smälta samman på ett fascinerande sätt både i "En handelsresande i liv" och i "Ninas resa". Och kanske den egentliga frågan inte ligger i innehållet utan vem som skriver ...?
I huvudsak handlar Guillous bok om häxprocesserna i Sverige och hur dessa idelogiskt kan förklaras. Guillou bygger sitt reportage i huvudsak forskning och kallar dessa följdaktligen för källor. Men källhänvisningar i traditionell mening saknas i litteraturen och som tidigare historiestudent slås jag av att det för läsaren är oklart vad som är Guillous slutsats och vad som är de referade verkens. Har det någon betydelse? Jag menar att det har det om vi vill mena att detta är ett reportage - för kan det vara ett reportagen utan någon relation till en primärkälla? De övriga verk som vi haft att ta del av inför detta inlägg har oftast byggt på rättegångsprotokoll, artiklar eller intervjuer. Jag menar att det blir knepigt att se vad Guilleous verk egentligen är - annat hade det varit om han själv arbetat med arkivmaterialet i kombination med andras verk. Däremot är Guillou väl synlig i texten och ger verket dess starkt tendentiösa natur genom förstärkande ord som - naturligtvis, självklart ... som kommentarer eller värderande inlägg till ett skeende.
Men så kommer den kortaste och avslutande delen av verket och då är det som om vi får förklaringen till såväl titel som motivet till verket i sin helhet - vår tids "häxor", män som anklagas för incest, barn som berättar om bestialiska övergrepp och psykologer med förträngningsmekanism i behandlingsstrategin. Exemplen från vår moderna kriminalhistoria är många - Quick, Catrin da Costa, satanistsekt som mördar barn osv. Det blir nu så tydligt att Guillou med hjälp av den etablerade synen på fenomenet häxbränning vill peka på parallellen till barnet som vittne och de fabulerande myterna och utsagorna idag. Till skillnad från häxprocesserna finns inga källhänvisningar alls till den nutidshistoriska skildringen. Denna slutliga knorr gör att jag snarast skulle betrakta verket som en debattbok och inte en reportagebok.
Jag har en mycket kluven hållning till reportageboksfenomenet och menar att det bör ställas krav på hög grad av trovärdighet och framförallt redovisning av källor. Men jag menar också att vi som läsare har ett mycket stort ansvar för hur okritiskt eller kritiskt vi tar till oss det som förmedlas. Förord, efterord och presentation blir också viktiga ingredienser i bedömningen och kanske var det detta som skapade debatten kring Liza Marklunds "Gömda". Här krånglar sig Guillou ur den värsta fällan genom att ändå försöka resonera kring valet av form för sin bok.
En diskussion som kan bli en fortsatt tråd att ta upp är kanske gränsen mellan dokumentären och fiktionen. Lena Einhorn är ett sådant exempel där spelfilm och dokumentär fått smälta samman på ett fascinerande sätt både i "En handelsresande i liv" och i "Ninas resa". Och kanske den egentliga frågan inte ligger i innehållet utan vem som skriver ...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
