måndag 9 november 2009

Nyhet till varje pris?

Var går gränsen för att en nyhet ska publiceras? Så som vid alla etiska dilemman, formulerat som "göra gott eller göra rätt", finns inte absoluta svar. Jag skulle vilja knyta an detta ämne om vad som bör publiceras och på vilket sätt det publiceras till vad som gör en händelse/företeelse till en nyhet. Motivet är att vanligtvis att allmännintresset anförs som ett skäl för en publicering. Underförstått - det är en nyhet eller information som är viktig för många. Min fråga blir då - räcker det för att motivera en tveksam publicering?

Två exempel vill jag lyfta fram som underlag för en diskussion om vad som är etiskt försvarbart.

A
I introduktionen till denna blogguppgift fanns frågan om behovet av namnpublicering på sexualbrottslingar. Det är inte svårt att argumentera för att allmänheten behöver få veta om det finns personer som utgör en risk för andra, inte minst om det handlar om risk för att barn utsätts för övergrepp. Men var kommer denna sanning firån som säger att kunskap om vem som utfört ett brott med nödvändighet bidrar till skydd för allmänheten? Vad bidrar ett sådant sätt argumentera till för att cementera föreställningar om den "onda människan" väsensskild från oss andra. Låt oss t ex titta på våldtäktsmannen. De flesta lever med en föreställning om att den vanligaste våldtäkten är en överfallsvåldtäkt av en främmande man. Sanningen eller den statistiska sannolikheten är emellertid den att våldtäkt ofta utförs av en bekant person i offrets eller förövarens eget hem. En publicering av namn skulle utifrån detta snarast ses som kontraproduktivt.

Behovet av att framställa det svart-vita och enkla som bygger på föreställningar menar jag är en etisk diskussion som i media borde levandegöras i högre utsträckning. Jag menar att det också kan exemplifieras med valet av bilder på exempelvis den s.k Englamannen. De bilder som publicerades, ofta dominerande på en hel eller halv sida, underblåste menar jag våra föreställningar om den "onda människan". Vi ser framför oss en överviktig person, halvslutna ögon, lite flottig hy och naken förutom något för små badbyxor eller illasittande pikétröja.

Publiceringen och valet av bilder i det här fallet menar jag inte bara handlar om att vi ska varnas för en enskild person. Vi ges också en bekräftelse på en bild av hur ondskan och det osmakliga ser ut.

B
Det andra exemplet jag vill ta upp anknyter till den debatt som just nu är högaktuell avseende skydd för barn. Det som nu debatterats har handlat om TV-program som "Ensamma mamman söker ..." eller "Ett fall för Louise". Fallet jag tänker på är en publicering för något/några år sedan av en intervju med en 13-årig flicka som våldtagits av sin kamrats styvfar samtidigt som han dödade sin styvdotter. Publiceringen skedde bara någon vecka efter händelsen och med en stor bild på flickan samt namn och hemort. Motiveringen för publiceringen angavs dels som att både flickan och föräldrarna ville berätta och dels att man ville visa att hon inte hade något att skämmas över. Men vari i låg allmännintresset? Vad betyder det i förlängningen för i det här fallet ett barn att strax efter ett oerhört trauma hänga på en löpsedel? I det här fallet kan jag inte se något annat än att det "säljer".

Det är möjligt att jag nu ägnar mig åt det som vi alla gör oss skyldiga till ibland - nämligen - att ratta bilen från baksätet. Men jag hoppas att om jag någon gång hamnar i förarsätet inte publicerar bilder motsvarande "Englamannen" oavsett vilka vidriga handlingar han eller hon begått. Jag hoppas också att jag aldrig - hur mycket föräldrarna än säger att det är ok - publicerar berättelser av barn som befinner sig i en utsatt situation.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta men gör det inte nu. Däremot hoppas jag att vi konsekvent kan ha med de etiska aspekter i varje granskning av varandras arbeten och i varje studieuppgift så att etiken inte blir en jäst som vi kastar en efter degen.

3 kommentarer:

  1. Vad intressant det du skriver om valet av bilder! Hur man liksom vill framställa en våldtäktsman och mördare i dålig dager med en ofördelaktig bild. Det ger ju som du säger en underförstådd och felaktig bild om att det är så en våldsverkare ser ut och att vi skall akta oss för människor med den här typen av utseende.

    En annan sak, som du inte tar upp, som jag tycker är viktig är att media ofta väljer att publicera namn och bilder på personer som ännu inte är dömda. Det tycker jag är ett hot mot rättssäkerheten.

    SvaraRadera
  2. Mig personligen har jag inget emot att bilder publiceras på det viset som gjordes med Englamannen. Just för att han ser inte ond ut. Istället ganska vanlig. Som om det kan vara vem som helst. Den man minst anar. Skenet bedrar så att säga. Jag tycker att förövare av det här slaget ska hängas ut och visas upp. Det som däremot är fel är när media publicerar foton av de misstänkta och inte ännu dömda. Eller hänger ut personer och namn på samma sätt. Det har varit en ständig debatt inom media angående detta och en del tidningar verkar inte lära sig.
    Angående inlägg B var det naturligtvis fel av tidningar att publicera foto på flickan. I det här fallet borde tidningar förstått att föräldrar inte vet vad som är bäst ibland och tagit sitt ansvar. utsatta barn borde inte figurera alls i media.

    MVH Elisabeth Anderberg

    SvaraRadera
  3. Susanne! Intressanta exempel förmedlade genom ett bildrikt språk! Det du skriver om ondskan personifierad och utstuderade bildval som en kontraproduktiv handling att publicera (i tron att det är gott och/eller rätt) - det är verkligen en tankeställare! Att värna barnen är också ett särskilt angeläget område inom pressetiken. Dina slutord är ju träffande: "en jäst som vi kastar efter degen". Det sker ju hela tiden!
    Läste häromdagen om dig i nya tidningen Hälsa & vetenskap! Självmord (som artikeln handlade om)är ju på goda grunder tabubelagt att skriva om när det gäller nyligen inträffade enskilda fall. Det tycker jag är bra, eftersom det finns en "smittorisk". Men det får mig att göra en reflektion till nyhetsvärdering/-förmedling, nämligen den felaktiga bild som medierna duplicerar av att unga olyckliga tonåringar som största riskgruppen. Intressant läsning!
    Nåväl: Ett bra inlägg med kloka kommentarer av er andra.Elisabeths reflektion (lite motsatt din, Susanne) att Englamasnnen såg ut som "vem som helst"/en ibland oss och därför sprider ännu större oro, var ett intressant sätt att se det.
    Hälsningar!
    Liselotte

    SvaraRadera